G

Krossad av bergstroll.

Jag hittade en intressant bok och satte mig i en stol för att läsa. Stolen visade sig vara gjord av människoben. Den tog tag i mig. Höll mig fast. Jag föll i sömn. Jag vaknade i mörkret. Jag var helt domnad när jag försökte resa mig upp. Jag anade, i ett spektakulärt lugn, att något eller någon fanns vid min sida. Någon viskade mig till sömns igen. När jag vaknade igen var det som odöd. Jag hade fallit offer för en vampyr.

Femte och sjätte försöket såvitt jag vet. Femte kan vi bara glömma. Gick inåt land på sjätte försöket, stötte förstås på svinmän som jag ignorerade förra gången. Den här gången stannade jag och tittade och anföll en av dem till slut. Den striden vann jag. Gick vidare och försökte hjälpa nån sorts kattmänniskor att komma åt nånting uppe i ett träd. Men där väntade en pytonorm. När den angrep så valde jag själv taktiken anfall är bästa försvar . Men ja, det var ju en pytonorm i dess naturliga miljö. Jag insåg redan när jag gjorde det att jag tog en stor risk. Den åt upp mig.

Svält är inte en smärtfri död. Galenskap följer. Jag tuggar på allt. Skor, bälten, fingernaglar. Jag besegrade inte pesten, men jag bidrog inte heller till den. Jag blev ett av alla okända offer i detta krig. Instängd i mitt egen panic room . Ingen kommer hitta mig. Ingen kommer veta var jag är. Ingen kommer sörja min död, med undantag för mina föräldrar möjligtvis, men har de klarat sig? Det kommer jag aldrig få veta och det är inte heller något som tynger mig under min allra sista tid då det enda som tynger mig är... hunger.

Ruggiga Rut sköljdes i land på Sorcerers Isle vid torn. Det enda sättet att ta sig härifrån var medelst den täta djupa skogen. Hon hade förstås inte en chans. Ruggiga Rut äntrade skogen men kom aldrig därifrån.

I första försöket tyckte jag det var tillbörligt att mig rollen som Dorothy Gale. Dorothy föll mot hunden Toto.

Krigar-Kurt reste återigen en hel del. Tillbaka till Wishport, över till, i slutändan, Yellowport. Norrut. Försökte utföra ett uppdrag i Nerech, men blev dödad av en hjälm. Lämnade det uppdraget tills vidare. Vandrade norrut, för att sedan gå västerut. Tanken var att försöka väcka upp den där kungen. Hittade inte sjön dock (men kanske redan har varit där?). Gick söderut till Gamla Harkuna och så småningom Uttaku. Spöade två vattendrakar, men inte egentligen till nån nytta. Träffade på nåt sorts krigarband som ville utöva utpressning. Krigar-Kurt försökte göra motstånd men var helt underlägsen. Han blev fångad och såld som slav. Med hjälp av sina goda magikunskaper tog han sig ur slaveriet och gjorde sig även en hacka på köpet. För en liten del av pengarna köpte han sig en biljett till Metriciens, och det är där han befinner sig nu.

Jag inleder som Dr Seward . Intresserar mig för patienten Renfield, 59. Frågar om hans resa till östra Europa. Han har varit i Transylvanien. Plötsligt angriper han mig. Combat Test. Combat 9. Slår 5+3=8. Klarar testet. Jag tog ändå skada. 2 Endurance, 1 Terror, 3 Blood. Veckorna går, Renfield byter intresse från flugor till spindlar. Jag säger att han måste göra sig av med sina spindlar. Han blir ledsen. En spyfluga kommer in i rummet, han fångar den och äter den. Därefter skriver han ner nåt i nåt sorts anteckningsblock. Jag står på mig om att han måste slänga samlingen med spindlar. Han blir förstås ledsen igen. Vi möts halvvägs och jag ber honom att göra sig av med några. Det verkar han tycka är helt i sin ordning. Jag vågar mig på att fråga om hans anteckningsbok. Får jag titta i den? Det vill han inte. Med hjälp av en annan patient, Barlow, får jag ändå möjlighet att göra det. I boken förekommer siffror, beräkningar. Renfield hoppar på mig som en vildkatt, vilket väl inte var hel...

Premiär - fortsatte således med jeppen som tog sig igenom Krarth. Dog tidigt mot nån sorts demon. Hade riktigt oflyt med helandet, vilket fick avgörande betydelse.

I en kombination av trots och uppgivenhet gav jag mig på slutbossen i andra akten. Chanslös var bara förnamnet. Jag tror jag behöver börja om. 

Andra försöket. Jag föll. Och föll. Tidigt. Demonerna tog över jorden. Bael. Mitt misslyckande var totalt.

Prästen Parsion gav sig raka vägen ut i vildmarken. Det var en kall och hungrig resa och där kom också fågelmän och trakasserade och skadade honom svårt. Allt som allt överlevde han inte. 

Åttonde försöket. Rättegången gick bra, att fälla boven därefter gick också bra. Men försvagades för mycket med tiden och blev skjuten i huvudet till slut.

Åttonde försöket. Authority 41 Economy 56 (personbästa) Goodwill 35 Popularity 52. Kodord: Bleak, Clarion, Dodo, Jewel, Maple, Nylon, Opal.

Andra försöket. Goofade rätt rejält. Föll i strid mot tre kentaurer (men dödade två av dem!)

Den här gången tog jag mig med beslutsamhet till Mayfair (men blev olyckligtvis efterlyst av konstaplar på vägen). Där blev jag hyfsat uppgraderad på min musik, fick en del kosing och mitt ingenjörsskap blev bättre. Detta är en stabil metod att inleda spelet. Men bra om man kan undvika efterlysning förstås. Säkrare att ta sig till Mayfair norrifrån än från söder? 

Räckte ut tungan åt kungen som matade mig åt grisarna.

Premiär! Trevade mig fram. Kaxade mot nån sorts demon som körde med forna härskare. Blev ju tämligen mosad men fick ändå ner hens Endurance  från 20 till 18. 

Börjat från början. Rånade töntig riking till att börja med. Sen färdades jag söderut för att spela piano, vilket jag gjorde tio gånger ungefär. Drog in en hygglig peng i alla fall, 12 pund har jag nu ungefär. Nu gör jag ett nytt försök att åka över till Mayfair... 

Krigar-Kurt gjorde en del bra affärer i Metriciens, han tjänade en redig slant. Sedan vandrade han hela vägen till Yellowport, lade undan pengarna i sitt förråd och sålde även lite prylar (fick ju bland annat tag på en katana och en rustning på vägen när han spöade en samuraj). Sen promenerade han tillbaka till Golnir och gick västerut över hela landet till Rese-floden. Han promenerade norrut längs floden, tog sen en tripp via båt tillbaka söderut till Ringhorn (där han dessförinnan hade köpt på sig lite välsignelser). Därefter korsade han floden till Gamla Harkuna där han befinner sig nu.

Krigar-Kurt blev av med två besättningar och ett skepp och kastades överbord. Släpade sig i land. Promenerade vilset omkring på ön i fråga. Valde att gå uppför berget, närmast i nån sorts halvsuicidal tanke - det må bära eller brista. Och tänk va, det bar; Krigar-Kurt hittade en enorm silverkälla och tog med sig så mycket silver han bara kunde bära. Tog sig till stan och sålde allt utom en klimp som han behåller som minne. Hade sen gott om pengar att bo över på värdshus, vilket han gjorde i två veckor. Krigar-Kurt betalade sen för att skeppas över till Metriciens, och det är där han hänger nu. Fortsättning följer givetvis. 

Åttonde försöket. Tog mig återigen ända fram till värdshuset där på slutet. Den här gången överlevde jag alltsammans, hade bara inte medel att jaga ondskingen, så det slutade liksom med det. 

Jag saknade disciplinen att envist leta på slätten enligt uppdraget från Spöket. Ska inte glömma det men får göra det senare... jag gjorde en båtresa istället. Men vi drabbades av pest. Det började med att vi hittade en råtta i öltunnan. Alla besättningsmän dog. Jag fick några förbipasserande slavar i stället som inte alls håller samma klass. Tanken var att ta mig till soluppgångens land, där är jag väl snart nu. (Krigar-Kurt)

Var i all fridfullhet på väg mot Mayfair, men gjorde misstaget att titta in på ett bageri. Där blev jag rånad och ihjälslagen. Nobody. Bara att börja om från början.

Halkade till, föll ner i vatten och drunknade.

Sjätte försöket någonsin. Gick "helgast"-spåret. Jösses vad mycket (knepiga) strider det är i det här spelet. Jag föll på absoluta mållinjen, mot xog-vordaken! Därefter skulle jag till sista numrerade sektionen... jag hade fällt honom - och således klarat spelet - på 7, 8, 9 eller 0. Sannolikheten var alltså 40 %. Jag slog emellertid 1.

Andra försöket. Jag provade som Watson, men han blev ju omedelbart ihjälbiten av f.d. kvinnlig patient som nu blivit zombie. Eländes elände.

Det blev några försök, som jag känner att jag stångats, men på 43:e starten någonsin så tog jag mig till slut igenom spelet! En milstolpe, sannerligen!

Tredje försöket. Kom till Sineus, the Lich Lord. Om man har Combat Skill 6, så kan man ju ta den här striden med lite flyt, vilket jag inte hade idag. Får intrycket av att den är obligatorisk. Bekymmersamt. Jag fick ner honom till Life Force 33.

17-23:e försöken. Nu har jag väl ändå bräckt upp lite grejer. Träffade på den där Lord Mantiss. Tog hans figurin som anföll mig när jag försökte använda den. Vilket skit. Spelade på harpan vid vattnet, då kom en jävla drypande vattenhästdemon. Det var där allt slutade.

Promenerade rätt obrytt igenom hela staden till den där porten. Inte så mkt mer. Nån gång ska jag väl utforska lite mer på allvar.