Once upon a time in Arabia

Gör ett nytt försök, den här gången som tjuv.

Jag säljer mig till en köpman som ska vandra över öknen. Jag väljer att följa den karavan som betalar mig bäst, nämligen 10 dinarer, för en färd mot Peaks of the Slayers.

Passar kamelerna första dagarna. Åsnor har vi också. Jagar ner en gasell.

Fyra beväpnade ryttare. Vis av tidigare erfarenheter gömmer jag mig. De är vitklädda och bär spjut, svärd och knivar. Sultanen av Nisphaur. Garanterat han med det onda ögat som förstenat mig tidigare. Jag håller mig gömd. Jag smiter undan medan mina vänner dödas. De upptäcker mig aldrig och drar så småningom.

Vandrar på i dagar, ensam. Når ett träskland. Når staden Daibul. Det är den där jävla staden igen. Jag har inga ägodelar så jag kommer sluta i den där förbannade cellen igen. Frågan är om jag har grejer nog att ta mig därifrån.

Nej, men jag är ju tjuv! Jag snackar till mig 200 dinarer. Använder 50 av dessa för att köpa mig en plats på ett skepp tillbaka till Baghdad.

Tyvärr går nu det skeppet under i en storm. Jag överlever dock. Finner mig på en strand. Jag är hos den snälla trollkarlen. Får (ånyo) hans magiska tofflor.

På med spenderarbyxorna, lägger 81 dinarer på en vattenflaska, motgift, ett svärd, en slöja och ett ljus.

Hamnar så småningom i det där fördömda fängelset igen. Med hjälp av mina magiska tofflor och lite färdigheter i att dyrka upp lås så lyckas jag ta mig ut.

Flyr staden och lever på typ insekter och bär. Hungrig och frusen, når ett palats. Bronsgrindar svänger upp när jag kommer. De är snälla, jag får honungskakor, fårstuvning och plommon. Bröd. Tre män kommer, ok det är de där lömska typerna. Men jag stannar där jag är och äter, mest för att testa. - Det visade sig ödesdigert. Däri fanns nåt sorts sömnmedel. Jag hörde dem säga att de måste förbereda altaret för offret. Så blev det med den saken..