Once upon a time in Arabia

 För första gången någonsin tar jag mig an Once upon a time in Arabia.

Jag spelar som Wizard.

Inledningsvis talar jag med sjömannen med tatuering på bröstet. Han har visst munväder. Jag följer väl med honom. Och han pladdrar på om allt det underbara med sjöfararliv. Han varnar mig för nån trolldomskunnig och våldsam dvärg som bor på nån sorts ö i Indiska Oceanen. Tydligen finns det massor av andra faror också. Kannibalpirater, bland annat. Men belöningen är rika hamnar med silke och kryddor i stora massor.

Jag hänger väl på ett sjöäventyr helt enkelt.

Ramadan är tydligen precis över och folk partajar. Jag får 3 dinarer för tjänstgöring till havs, enklare sysslor eftersom jag inte har sjövana. Jag vill söderut till den där Scarlet Isle.

En vecka passerar. Nån natt när jag inte kan sova skymtar jag en litet skepps lampor och hör ljudet av åror.

Det är nån dam på nån divan där. Henne kanske man skulle snacka lite med? Hoppar för det ändamålet i plurret och simmar mot skeppet. Tror man måste vara lite försiktig här, jag visar mig öppet att jag är här.

Vakterna på skeppet blir skitsura och hotar med att hugga ner mig. Fajtas väl lite med dem.

Jag får en hel jävla massa stryk och överlever nätt och jämnt. Men jag tar mig faktiskt förbi vakterna.

Damen, som heter Sabira, blev tydligen själaglad. Jag har visst räddat henne från nån sorts fångenskapstillvaro hos nån sultan. Det var väl nätt. Hon ger mig en bönematta som alltid vänder sig mot Mecka när man vecklar upp den, och jag får även en svart juvel. Sympatiskt.

Kan handla grejer nu när jag är i hamnen i Suhar, om jag förstår det rätt. Jag köper en vattenflaska, en visselpipa och handskar för totalt 8 dinarer. Då har jag 6 kvar.

Det kommer nån typ och påstår att den här svarta juvelen är en förbannelse. Jag har blivit lurad, säger han. Bah! Det tror jag inte på. Varför skulle Sabira lura mig? Jag avfärdar mannen.

Och vi seglar vidare. Några dagar senare stöter vi på en besvärande dimma som tar oss ur kurs. Men jag har ju min bönematta som alltid vänder sig mot Mecka! Den borde kunna fungera som kompass.

Ja! Med mattan lyckas jag faktiskt lösa problemet. Efter att jag fått demonstrera dess finurliga magi för skeptiska sjömän. Jag stiger lite i aktning hos besättningen som ett resultat av det.

Dagarna går och blir till veckor. Men så skymtar vi äntligen Scarlet ISle till slut. Väl där lägger vi till vid en liten by och kaptenen vill ensam gå i land och beordrar resten av oss att stanna ombord. I helsefyr, jag går också av.

Går genom byn. Barn följer efter. En hund kikar på mig. En gammal brunn. Jag tittar i brunnen. Något glittrar där nere. Jag klättrar väl ner.

Det var bara en dinar. Hittar en cool tunnel i och för sig. Den måste jag ju undersöka.

Så av en slump springer jag rätt in i nån sorts rättegång där kaptenen döms till döden för uppsåt att stjäla rockens ägg. Det var det värsta.

Väl på skeppet diskuterar vi händelsen. Sjömännen blir chockade förstås. Jag tror jag röstar för en räddningsaktion ändå, men tveksam är jag. Men... det ser lite för svårt ut. Vi avbryter aktionen och återvänder till skeppet.

Vi seglar, helt enkelt, vidare.

Storm. Förlisning. Kastas överbord. Skeppet försvinner. Klamrar mig fast vid nåt flytande.

Vaknar upp, liggandes på en strand. Somnar in igen i det att jag ser att jag får hjälp. Vaknar upp igen hos välmenande sjömän som säger att det är en vänlig trollkarl som ligger bakom att jag är räddad. Jag går och talar med den där trollisen tror jag. Oss wizards emellan.

Han är ung, vänlig, lite profetisk i hur han pratar och han ger mig magiska tofflor. Får inte veta hans namn. Sen ger jag mig av.

Ankommer Zeila. Köper en slöja. Får en bisarr anklagelse kastad mot mig om att ha stulit nån sultans rubin. Får ingen direkt möjlighet att försvara mig. Kastas i en cell där det sitter en mager man med en katt. 

Den där rockens ägg har tydligen ett finger med i spelet igen. Det var då värst.

Kattjäveln är tydligen magisk också. När man säger en lögn växer dess svans tillfälligt ut en aning.

Sover. Vaknar. Karln är borta och han verkar ha tagit mina tofflor. Katten är dock kvar. Den får följa med mig. Jag är ju fånge alltjämt. Har inget sätt att komma upp egentligen. Under en ytterligare vecka ruttnar jag här.

Sen kommer en ny fånge. Med mängder av nycklar. Vi berättar mängder av lögner för katten så att svansen växer, vi klättrar upp för svansen till gallret och låser upp det och så kan vi smita ut! Inte illa alls.

Han, den andra fången, heter Azenomei. Eftersom jag inte har något bättre för mig gör jag honom sällskap, han är i färd med att försöka rädda sin syster från en djinn.

Azze leder mig in i ödelandet. Det är varmt och torrt. Vi färdas i dagar utan att se tecken på liv. Förbrukar vattnet jag har med mig.

Vi kommer till djinnens citadell där det enligt Azze finns tusen dörrar, vi ska kolla överallt men inte försöka öppna dörrar som inte går att öppna. Så småningom hittar jag en sån dörr, då går jag för att se om jag kan hitta Azze.

Azze ligger på en divan och gottar sig. Men tydligen är det djinnen jag funnit. Azze var i själva verket en djinn som jagat mig under lång tid, det var därför han lät sig fångas. Han anklagar mig för stöld av rubin. Jäkla mysko det här.

Min svarta juvel skyddade mig mot djinnens magi. Jag är ju själv wizard och ska försöka prestera ett motdrag. 

Jag har en djinn i min ring. Försöker skicka honom mot Azze, men han är ingen match alls för Azze. Återkallar djinnen och anfaller själv. Och då blir det medelst knytnävar. Lyckas faktiskt lägga Azze till marken, men får rejält med blessyrer själv (återstår nu 4 i Life Points).

Tar mig härifrån men så måste jag ta mig tillbaka genom den fördömda öknen också. Nu har jag inget vatten heller. Så när jag väl tagit mig igenom har torkan sänkt mina Life Points till 2.

Stöter på en försåtlig brunn i blå sten. Dricker inte för jag inser att det är farligt.

Och torkan fortsätter att ta ut sin rätt. Innan jag hunnit korsa öknen tappar jag 2 Life Points ytterligare. Jag dog alltså av törst i öknen.